Nu har alla getter fått sina killingar, sju stycken småttingar 🙂 4 getter och 3 bockar.

Det har varit intensiva veckor då vi samtidigt som killingarna föddes passade på att ha sjuka barn 🙁 och när vi ändå var igång så gick jag och Daniel också in i feberdimman.

Edit var den get som fick sina killingar sist. Det var kväll och det var så kallt ute och Edit födde utomhus. Det var tur att vi var hemma och visste att hon var på gång så vi kollade henne med jämna mellanrum. När jag kom ut såg jag en liten som precis kommit upp på benen och en till liten en som precis sett dagens ljus, eller rättare sagt kvällens mörker.

Den lilla var blöt och alldeles kall, dessutom var den väldigt, väldigt liten. Vi handlade snabbt och fick in mamma och killingar i en mindre box med värmelampa och sedan lät vi Edit vara med sina killingar ifred men smög dit ofta och kollade hur det gick för dem. Den äldsta killingen, en liten bock, var pigg och åt som han skulle men den lilla getkillingen ville inte ställa sig upp. Vi försökte hjälpa henne men hon föll, hennes bakben var för svaga.

Då mjölkade vi mamma Edit, hon var inte alls glad åt det utan visade tydligt att hon misstyckte men vi var tvugna att ge den lilla energi och den första mjölken (råmjölken) innehåller extra mycket näring och är livsviktig för killingarna. Hon fick med nöd och näppe i sig mjölken och vi tänkte att hon kanske skulle orka med att ta sig upp och dia själv nu är hon fått i sig lite energi. Men det gick inte. Vi var oroliga för att hon inte utvecklats som hon skulle då hon inte kunde stå på benen. Under natten gick vi ut och tittade till henne och nästa morgon gav vi henne mer mjölk i flaska. Vi förstod att om hon skulle överleva behövde hon vår hjälp. Först efter fyra dagar orkade den lilla hålla upp huvudet ordentligt när hon sög ur flaskan och började stå stadigt på benen, så hoppet ökade om att hon skulle klara sig!

Getter är otroligt kloka djur. Edit är den av våra getter som är mest skeptisk mot människor, hon vill inte bli klappad och blir arg när en kommer för nära men nu var det som att hon förstod att vi behövdes för att hennes killing skulle må bra så när jag kom puttade hon kärleksfullt fram den lilla tösen till mig. Det är vid dessa tillfällen som känslan av värme och kärlek till djuren är extra stark och trots att min feber var en bra bit över 38 grader så kändes det helt rätt att gå ut i snöstormen för att flaskmata, vad kan vara viktigare?

Efter några dagar piggade killingen på sig så pass att hon började dia igen!

Allt gott till er!